Siden och Grus

Idag fick jag en härlig sladd på bilen. Det var i backen upp på min gata och det var absolut inte menat. Men istället för att panika var jag ko-lugn. Rattade några varv hit och dit och plötsligt hade jag kontroll igen. Det enda som snurrade runt i mitt huvud var; "hamna inte i diket Hanna och skäm ut dig för grannarna". Hah, man kan tänka mycket konstiga saker i choktillstånd. Som efter min bilolycka för ett år sedan. Det första jag tänkte var inte "shit, har jag gjort illa mig?" utan "shit, jag kommer aldrig att klara körkortet".

Så jag hamnade inte i diket idag vilket var bra. Jag slapp plinga på hos grannarna och säga: -  Ursäkta att jag har förstört era buskar men kan ni hjälpa mig upp med bilen ur diket innan mina föräldrar kommer hem, snälla.
Istället tror väl de som var hemma och såg mig att jag är ännu en av alla busungar som nyfått körkortet. Och precis som John och Sunk konstaterat ikväll, att sladda med bilen är norrlänningens vinternöje!

Det är så fruktansvärt kallt hela tiden och jag hatar att frysa så jag är inte alls nöjd. Varför, varför måste det bli vinter?

Idag har jag haft min första dag på KorvGuben och jag tycker att det gick ganska bra. Men i slutet blev jag fruktansvärt slut och gränsfall på blodsockerfall. Nu luktar mina händer pommes och dressing. Kanske inte allt för smickrande så jag får väl gå och skrubba dem en extra gång.

Nu är jag trött så att det värker i hela kroppan. Det är baksmällan efter helgens lägerliv, en relativt sömnlös natt och en inskolningsdag. Helst av allt vill jag bara lägga mig ned och sova. Men en liten stund till ska man väl klara? Dessutom känner jag mig fruktansvärt osocial. Jag borde ringa någon! Men orkar inte gå/cykla så långt.. Bq är på väg mot London fick jag just veta. Och alla andra som bor kvar i den här staden bor längre bort. Nej, det blir en me, myself and I - kväll ikväll kryddad med lite självömkan och i-landsproblem.

Dagens i-landsproblem:

Skellefteå är en liten stad utan bra bussförbindelser och här finns inga tunnelbanor eller spårvagnar. Har min cykel frusit och är bilen inte hemma? Ja, då får man gå. Utan snö och is tar det ca 50 minuter för mig att gå till Älvsbacka där typ alla bor nu. Och då är man troligtvis svettig och äcklig på köpet. Det låter som om jag bor i en byhåla där man har 1 mil till närmsta granne. Men nej, detta är en stad som är fin på sommaren men fruktansvärt jobbig att bo i på vintern. Brr...

Jag har skaffat Pixbox nu. Säg vann jag min utmaning?

HannaJL är mitt namn, men än så länge har jag inte orkat ladda upp bilder. Det får bli ett projekt för veckan. Men visst räknas det iallafall som att jag skaffat mig en Pixbox, med eller utan innehåll?!

Jag har inte sovit många timmar. Det blir så på läger.. Men jag tror att konfirmanderna fick en trevlig återträff och det är det som är det viktigaste. Nu ska jag gå och lägga mig i tid och sova ut ordentligt till imorgon. Inskolning på KorvGubben och jag är rätt så nervös om jag ska vara ärlig. Varför? Jag vet inte riktigt, det här är helt nytt för mig och jag hoppas verkligen att jag fixar det bra.

Har legat död i soffan hela kvällen och sett på en massa sjukhusprogram. Akutmottagningen och Förlossningskliniken och jag är rätt så avskräckt från att föda barn innom den närmsta framtiden. Eller ja, jag blev också rätt så fascinerad. En del mammor såg knappt ut att ha ont alls och det gick fort! Det var inte alls lika skräckinjagande som på film. Men sen var det den där 17 åringen som skrek så att jag fick ont på känsliga ställen. Men när bebisen väl kommit ut så slutade alla mammor att skrika och grimagera. De kanske var helt slut, men de var lyckligast på jorden varenda gång. Wow säger jag bara, vilken känsla. Men det är ett oskrivet kapitel i mitt liv som faktiskt får ta att vänta. Jag tror jag måste sänka min smärttröskel en aning innan dess.

Sen blev det att frossa hårdmacka med kokt ägg och pepparkaka med mjölk framför top modell. Mm, det var gott och allt lade sig på magen. Men jag kände bara shit the same. Jag är 160 cm, kurvig och inte speciellt fotogenisk, alltså inte en chans att jag ens kommer att drömma om en top modell-karriär. Äggmackan here I come.

Dagens tredje inlägg. Jag är en nörd, jag vet. Men det här är viktigt.

Hej då Mimmi Sunshine.
Det är inte hej då = slut på vänskapen. Det är Hej då = Nu ses vi inte på ett bra tag.

Jag hoppas att du och Johan får en superbra resa ned till Oslo. Och att ni väl där tjänar en massa cash och bara lever livet. Tänk på mig lite då och då för jag kommer att tänka på er. Och stannar ni där för länge så kommer jag och hälsar på.

Kring klockan 23 natten mot fredagen ringer Bq och jag smyger mig viskandes mot toaletten för att inte väcka John (mission impossible). -  Vilken buss ska vi ta? Klockan tolv vill de andra men jag känner stress och får min vilja igenom. Jag, Bq och Tina ska ta bussen som lämnas busstorge kl. 12.40. Jag smyger tillbaka till sängen och finner förståss min pojkvän vaken och lite purken. Jag förstår honom. Förlåt.

Fredagen den 2:a november sitter jag på busstation med alla mina väskor packade och lägenhetsnyckeln i fickan. Klockan 12.30 ringer jag till Bq och undrar vart hon är. Svaret: "Hon sitter hemma och väntar på att Tina ska komma och hämta henne. Och Tina har inte börjat köra än." Japp, vi missade bussen trots att jag för en gångs skull var i tid!

Tjejerna kommer in till stan och nu satsar vi på byabussen som avgår 13.05 från busstation. Men innan dess måste ärenden uträttas. Strumpbyxor, linnen och annat ska inhandlas. Plötsligt är klockan 13 och vi springer till busstationen. Den här bussen hinner vi med men det är bara det att den går in i ALLA byar och tar 2 1/2 h.  Men vi är på väg till Umeå och Pop up för en underbar kväll med en massa bra artister så ingenting kan krossa vårt glada humör.

Sång, skratt och massa prat, iPods, mobiltelefoner och synål och tråd. Ja, vi hade fullt upp. Jag hade packat i två handväskor och en påse och lyckades med mitt dåliga minne förvirra mig stup i ett vart jag har lagt det ena och det andra. -  MIN MOBIL ÄR BORTA. Nej vänta, den är här. MIN IPOD ÄR BORTA. Nej vänta, här är den ju. MIN, nej den är här. puh...
Panik och glädje i blandade skurar. Busstoppen medförde öppna dörrar och Bqs fötter frös till is. Jag lyckade trockla fast knappen på min kjol med mina begränsade sömnadskunskaper. Och vi lyckade tyvärr göra sår i öronen på en tant med bara våra röster. Förlåt oss tant, men vi är bara rå peppade på livet!

Sen kom vi fram till Umeå. Det var kallt och jag beslöt mig för att gå och hämta ut min och Bqs biljetter medan hon följde Tina på Skopunkten. Till min stora skräck hade biljettcentrum stängt för dagen. Men bredvid biljettluckorna stod ett bord och en grupp Pop Up- människor. -  Hej, jag kom precis till Umeå. Men jag har inte hämtat ut mina biljetter, hur ska jag göra? Ja, eftersom jag har lite otur så hade jag valt ett dåligt sätt att betala våra biljetter på. Och eftersom jag inte betalat dem via internett så fanns inte våra biljetter att hämta ut hos Pop Up-personalen. En enorm och iskall stressklump växte i min mage. Vi hade alltså åkt 2 1/2 timme i en byabuss helt i onödan och skulle inte få se Moneybrother. Jag var helt bestört och personalen tyckte synd om oss. Men det kanske skulle gå att lösa om jag hämtade Bq direkt. Vi sprang, vi betalade, vi fick biljetter och vi tackade från djupet av våra hjärtan.

Min mage började kurra av hunger redan då vi lämnade Skellefteå. Nu hade hungern gått över till blodsockerfall och det tillsammans med stressen fick mig att må riktigt spyilla. Nu var det bara mat som gällde för att få upp mitt blodsocker innan jag gjorde något drastiskt som att stjäla godis från ett barn.

Turen hade nu vänt och log mot mig och Bq. Vi hann bara ut från Folkets hus då vår buss till Ålidhem kom. Vi sprang över vägen, betalade och slog oss ned på mjuka, varma säten. Äntligen kunde vi andas ut igen. På vägen till lägenheten kunde jag med darrande (av hunger och utmattning) fingrar peka ut mitt gamla dagis och lägenheten jag bodde i innan jag flyttade till Skellefteå.

Kyckling och nacho chips med söta drinkar blev vår middag och jag började snabbt må bättre igen. Efter djupa samtal och sminkning och påklädning så var vi på språng igen. Ner på stan och in på förfest med andra Skellefteåbrudar och inte Skellefteåbrudar. En trevlig uppvärmning med Moneybrother i högtalarna, en självklarhet! En massa kamerablixtrar ego, gruppbild, titta vad jag dricker och grimager.



Nu var det dags att se första artisten Säkert (även känd om Hello Saferide, när hon sjunger på engelska). Bq och JP tog en genväg genom buskar och gränder. Men genvägar blir ofta senvägar och jag och Tina gick lugnt gatan fram för att stanna och vänta vid en gränd på våra mindre eftertänksamma vänner. Sen kom vi in på Folkets hus och trängde oss in i publikhavet och börjar tokdigga. Själv hade jag tidigare bara lyssnat på Hello Saferide och blev positivt överraskad. Ett gott betyg till Säkert.

Jag och Tina flydde efter konserten till en milslång toakö. -  Kan folk inte bara gå in två och två så sparar vi några sekunder? Men i slutändan var det nog vi två som tog allra längst tid på oss att kissa. Därefter orienterade vi oss ned till scenen där Florens Valentin spelade och våra vänner stod. Jag hade aldrig hört dem tidigare och hann inte se så mycket pga toakön. Men det var helt ok.

Ett tag senare kändes det lite toakrisigt igen och jag sprang själv tillbaka till den nödiga milen. Där råkade jag rusa in i en disskution jag fortfarande inte vet vad den handlade om eller om jag ens var delaktig. Jag blev något förvirrade och sen ringde JP och sa att Sahara snart skulle börja. All nöd försvann och jag lämnade toakökillarna att prata vidare ifred.


Konserten som var rakt igenom ös och pumpade av adrenalin och glädje var ju självklart Skellefteåbrudarna Sahara Hotnights. Eller ok, Robersfors, men jag skryter lite här. Jag har alla deras skivor förrutom den senaste. Men i jul blir det en lång önskelista bestående av nästan bara av cd-skivor och Sahara Hotnights "What If Leaving Is A Loving Thing" kommer ligga högt upp. Men jag står fast vid att deras äldre och mer ösiga låtar är de allra bästa. När de spelade några av dessa röjde vi som allra mest. Vi sjöng(skrek) tills vi inte hade luft kvar i lungorna och dansa tills det att fötterna brann.


Jonas Game var också något nytt för mig. Vi hann bara se en stund eftersom vi för allt i världen inte kunde missa Moneybrother. Men jag hann få mina tår krossade av  honom när han kastade sig av scenen och ha en livlig disskution med en av toakökillarna om vem som var bäst; Jonas Game eller Moneybrother. Slutsats: Jonas Game var hans artist och Moneybrother min.  


Helt slut, smärta i fötterna och äckligt svettig. Ja, jag tror inte att någon av oss var på topp då vi trängde oss fram i publikhavet i väntan på att Anders Wendin skulle komma upp på scenen som Moneybrother. Men när bandet satte igång och den första tonen var tagen då kunde man bara inte stå still. Inte bara för att hela publiken tryckte på och
liten som jag är så är det svårt att stå emot. Nej, nu var man verkligen igång. Fötterna fick brista men det här var så bra! Mannen stod på scenen, han vi peppat för i flera dygn. Och trots att Ane Brun inte var där med sin vackra stämma, så höll mitt hjärta på att brista då han började sjunga min absoluta favorit.

Och när publiken klappad in bandet för ett rykande finalnummer, då kom äntligen min ringsignallåt. Anders ropade Hallå till publiken och alla fattade vinken och svarade i ett rungande -  Aaaa. "Reconsider me" och  "Just another summer" i en svängade mix. Detta gjorde min kväll.

Pop Up var slut och vi tog oss ut från Folkets hus och möttes av vinterns första snö. Tjocka lappvantar föll ned från himmelen och bäddade ned Umeå i ett vitt täckte. Trots att jag ogillar vinter och kyla blev jag barnsligt glad av detta. Det fyllde upp ännu mer värme i mitt hjärta. Livet var spännande, kul, bäst och mysigt på samma gång.

I väntan på nattbussen upptäckte vi Agnes, Agnes, Josse och Sara som satt och väntade på samma buss. Det visade sig senare att vi alla bodde på Ålidhem, Stipendiegränd, ingång 10b och i samma studentkorridor. Oturligt nog hade vi inte upptäckt varandra innan det var hemgång. Och jag och Bq var för trötta för efterfest. Litervis med vatten och förhoppningar om att lite nacho chips blivit över efter middagen, hägrade i våra hjärtan.

Väl framme vid vårt busstopp började snöbollskrigen. Snöbollar haglade runt om oss men jag och Bq gick lugnt. Snö är vi uppväxta med och vi vet att vi kommer att få ännu mer av det i vinter. Snöbollskrig kändes alldeles för överksattat. Men trots vår neutrala ställning blev vi attakerade av några studenter. De erbjöd oss att vara Östtyskland och själva skulle de vara USA. Jag vet inte vad, men någonting sade oss att våra utsikter inte såg så bra ut. Så vi flydde in i trapphuset.


04.00 var det god natt, sov gott, imorgon skiner solen opp.

Det var inte världens trevligaste upplevelse att gå ut genom dörren imorse och mötas av regn och ishalka. Men jag tog mig hela vägen upp till KorvGubben utan att ramla och kom lagom blöt men glad in genom dörren för intervju. Vilket förövrigt gick väldigt bra på måndag ska jag inskolas och jag är övertaggad på att få komma igång och jobba igen. Nu får vi bara hoppas att jag sköter mig bra och får jobbet sen.

Nu sitter jag iallafall hemma efter en riskabel cykeltur hem med nedförsbackar värdiga en skridskoåkare och vattenpölar att simma i. Så jag är blöt men fortfarande oskadd. Dock känns det som om jag har blåmärken över hela min kropp. Under den senaste tiden har jag varit världens lataste och inte tränat mer än en och annan promenad. Men igår höll jag i min första dansklass. Jag har fått ta över en dansgrupp efter Emma och de dansar min favoritstil, modernt. Känslan av att stå längst fram och vara den som bestämmer var ganska häftig efter många år av lydnad. Gjorde dock "misstaget" att fråga vad tjejerna ville göra under min tid. Först satt de knäpptysta men efter en stund vågade en av dem föreslå street dance. Alla som känner mig vet att det inte är min starkaste sida precis, men vill tjejerna dansa street så ska de få dansa street. En liten kombination ska jag nog lyckas klämma fram.

Efter detta gick jag över till danssalen bredvid och fick en härlig Work Shop med dansarna från föreställningen Die Damen von Welt. Innan hade jag kört lite improvisationsövningar med mina dansbarn och nu fick jag leva ut själv. Jag älskar det. Dessutom var det en ganska kul upplevelse att dansa med min mamma, Vallans mamma/ min gamla balettpianist och min föredetta danslärare från gymnasiet. Och utöver dem kände jag ingen annan i rummet för ovanlighetensskull.

Nu sitter jag här med en känsla av att min kropp blev misshandlad igår. Jag är lemmen, som vi säger här i norrland. Det är härligt att äntligen känna att man lever igen. Armhävningar, sit ups, rygglyft och stretch.. Det var behövligt för mig.

Klockan 03.54 imorse fick jag ett telefonsamtal. Det var i och försig ganska trevligt att prata en liten stund. Men några timmar senare fick jag en mindre trevlig väckning. Det borrades och bankades i väggen så att hela huset skakade. Elektrikern hade kommit. Vårat kök ska byggas om och nu lever vi i totalt kaos. Vi äter i vardagsrummet och för att hitta saker och ting får man leta på alla möjliga ställen.

Klockan  07.33 denna morgon släpade jag mig iallafall upp och tryckte in öronproppar i öronen och somnade om. Det gick ganska bra men nu är jag trött och vaken igen.

Jag har skjutit upp att hjälpa mamma  med städningen till idag. Men jag tror att jag först ska gå en promenad. Samla mina krafter och motivation.

Om en vecka lämnar mitt Sunshine Skellhell. Mimmi flyttar till Oslo och jag stannar kvar här. Inte alls som det var planerat. Men vi har haft många planer vi. Först skulle vi som au pairer till Usa, sen skulle vi till Oslo och bli rika och nu åker hon men jag stannar. Hur ska jag överleva utan mitt Sunshine?

Alla mina nära och kära tycks flytta någonstans nu. Det är många kvar i stan men långt ifrån alla. Malin är i Luleå, Lovisa i Umeå, Sara i Kina och Challe i Örebro.

Challe min kära vän. Jag ville aldrig sluta krama dig i fredags. Förr hängde vi ihop jämt. Varje dag i skolan. Hela gänget! Pratade, skrattade, dansade och raggade snyggingar.. Ja, vi gjorde allt tillsammans och jag saknar er så fruktansvärt mycket. Festen hos Linn i fredags var guld värd. Att få träffa er alla samlade igen. Puss och kram på er.

Det händer så mycket i mitt liv just nu. Det är jobbigt. Och just då, alldeles just nu ska du flytta Mimmi. Det kommer att bli mycket mailväxlande mellan dig och mig. Och ett och annat telefonsamtal om vi har råd.

Mimmi och jag, två solstrålar på fest.
                                                                                                           
                                                                 Sexy poses by Sunshines

Var bara tvungen att skriva ännu ett inlägg. Jag vet inte varför. Skrivarsuget bara kliade så frenetiskt och hemskt i mina fingrar. Jag saknar att skriva för ungdomsredaktionen och jag saknar min krönika. Jag hatar att vara arbetslös och för att göra nått av min tid så tokbloggar jag istället.

Nu ska jag iallafall ta tag i någonting jag lovat min kära mamma. Jag ska skura toaletterna i huset. Vilket jag avskyr mer än något annat eftersom jag har lite toalettskräck. Offentliga toaletter är allra, allra värst. Toapapper fulla ringen om du måste gå. Och att städa dem är det sista jobbet efter hora, jag skulle ta här i världen.

Men vad gör man inte för kära lilla mamma. Plus att hon har en liten hake på mig. "Nu när du bara går omkring hemma så kan du väl...." Det är kanske sant. Men idag har jag faktiskt haft fullt upp hela dagen. Jag sov hos John, gick på stan, tog en fika med Rickard och cyklade hem.

Nu är jag hemma. Jag har skrivit tre inlägg på mina två bloggar och hunnit med att läsa några andras. Och då kom jag fram till en sak som jag egentligen kommit fram till redan vid 16 års ålder. Det finns verkligen en sak som får mig att hurrvas. När killar skriver hihi eller thihi i sina inlägg, i sms, i mail eller på msn eller vad som helst. Jag får bara en fruktansvärt vrickad bild av hur det ser ut och låter när han utstötter sitt thihi.. Visst killar kan fnittra det kan jag gå med på. Men thihi och hihi är riktigt ja.. näe.. jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vi lämnar det öppet för fortsatta funderingar. Imorgon kanske jag kan sätta ord på vad jag tänker.

Nu ska jag sluta smita från mina sysslor. Toaletterna here I come.

Självkänslan pendlar upp och ned. Är jag tjock eller är jag smal? Storlek 38 är för litet och 34:an var på gränsen till stort. Jag kom iallafall hem med en kjol då jag skulle köpa byxor. Dubbla strumpbyxor och långisar kanske kan hålla värmen. Skit kyla, varför bor jag i norra Sverige?
Kylan tvingade mig idag att även köpa ett par vantar och en mössa innan jag klarade av att cykla hem. De var dock väldigt grå och söta så jag är nöjd.

HATA VINTERBAJS

I helgen ska jag få se Money Brother (the one and only, oh yes) och Sahara Hotnights och Hello Saferide. Vilken lycka! Kan det bli höstens bästa fredag? Ja, kvällen har enormt stora potensial. Så nej, det blir inget Sthlm i helgen. Men den staden kan vänta.
Tack vare en kär gammal vän har vi också ordnat bostad i Umeå. Och ja Rickard, jag lovar att ta väl hand om din lägenhet och jag ska inte klaga på din städning. Det är ju faktiskt mig vi pratar om. "Städning? Vad är det?"

Men  ska det vara så j*vla svårt att få beställa två biljetter?

Det är inte så komplicerat men jag förstår inte riktigt Ticnet. Kan jag inte hämta dem på mitt vanliga ATG-ombud? Måste jag åka till Umeå då? Vart hämtar jag dem? Kan jag hämta dem samma dag? Måste ni ha mitt kontonummer? Vad ska jag välja, kortet eller internettbanken?
Sandra ringer JP nu. Hon har redan en biljett och borde ha ett svar på detta. Jag förstår inte alls jag.

Och nu förstår jag och har bokat. Biljettcentrum Umeå blir första stopp på fredag. Weehoo för i helgen, jag längtar. Bara fruktansvärt synd att Anna inte är hemma. Saknar henne. Men hon ska till härliga Barcelona. Så kul för henne, ingen klagar. Livet är allt bra ibland faktiskt.

För kärlekens skull är man beredd att göra vad som helst. Eller hur?
Igår tog jag och min älskade vårt förhållande till en helt ny nivå. Han har förståss redan varit där länge men nu ska även jag försöka ge det ett försök. För min pojkväns skull har jag testat spela wow. Nördarnas heligaste nördspel. Och ja, jag ska erkänna att det inte var så himla tråkigt som jag alltid trott. Jag blev inte swept of my feet, jag har inte skaffat mig ett beroende och det pirrar inte i fingrarna efter att spela Mer, MEr, MER. Men vi hade roligt igår, vi skrattade och spelade så länge att jag fick ont i min hand (ca 20 minuter men vadå? jag är nybörjare..)

Det är svart som natten utanför fönstret. Det har varit svart som natten sen jag minns inte när idag. Vilken timme var det ens sol idag?
Vintertiden har börjat och det missade jag totalt imorse. Istället för att sovaut en extra timme tog jag mig upp ur sängen klockan 09.30 (kl 08.30 för att vara exakt..) och släpade mig upp till soffan. Jag tog en otroligt tidig frunch bestående av kall pizza och filmen Zodiac som förrästen var riktigt bra. I alla fulla fall.. Det tog över tre timmar att se klart filmen då telefonen ringde sig varm under hela tiden. Tur att jag får behålla filmen i en vecka, för jag vill nog se om den i ett svep. Jag ska stänga av mobilen, dra ut telefonjacket och bara njuta. (Inget ont mot er som ringde men...)
En annan bra fråga är sen. Varför envisas att stiga upp så tidigt då jag är arbetslös? Ja, det är bra att inte vända om dygnet men nu fick jag ännu fler timmar på dygnet att fylla ut. Och jag är less, jag är rastlös. Det känns som Söndag hela veckan!

"Mors lilla latan sa; Du mår tro jag jobbar bra. Men tycker du som jag, tycker du som jag, så gör vi det en annan dag.."

Idag måste det ske.Rummet. Det måste städas. Golvet är ett hav av kläder. Sängen är obäddad. Fönsterbrädet börjar gråna av damm.


Imorse kom lönen. Fet och fin. Men det är det bästa jag kommer att få på länge. Nästa månad blir inte fet och nu är jag arbetslös, igen. Så innan jag hann förbländas av siffrorna lade jag över det mesta på sparkontot. Nu måste jag ransonera med det lilla jag har. Julklappar nästa och så fyller min syster år i helgen.
Jag cyklade in till stan för att se resultatet av hennes och årets estetar tvåors EOS projekt, Art Comes Alive. Upplevelsen blev sentimental och en liten längtan tillbaka till skoltiden och klassen väcktes. Hela projektet påminde om vår konsthistoria kurs där vi speglade tavlor och ismer i dans. Tvåorna hade gjort fina instalationer i Brinkenhuset där de speglade deras tolkningar av olika konstverk. Det var vackert, fint, spännande, mystiskt och roligt.
Därefter tänkte jag fara hem men tänkte vara smart och köpa min systers födelsedagspresent när jag endå var på stan. Det första jag köpte var en tunika på Indiska till mig själv. Underkläder till mig själv och en present till Agnes. Ikväll ska jag på VIP-kväll på Gina Tricot. Jag har en känsla i magen av att mina pengar inte kommer att räcka så långt trots allt!

Var det här sista dagen på jobbet igen kanske? Jag vet inte. Men jag hoppas faktiskt inte det. För jag har trevliga arbetskamrater och bra arbetsuppgifter. Jag tycker de kan anställa oss på heltid att komma och fronta och fixa i butiken på mornarna.
Efter en veckas arbetslöshet och att sen komma tillbaka var en ren chock. Vi Skellefteåbor konsumerar. Man tror det inte men shit så det shoppas. Plus att vi är ganska duktiga på att stöka till också. Ja VI, jag också kan jag lova. Vem har inte varit i en butik, säg Ica som exempel, och ångrat sig. Man kanske hittar en banan som är billigare än den du håller i handen, eller kommer på att du hellre vill ha godis än att vara nyttig! Och sen så orkar man inte gå tillbaka med varan. Kanske kommer man rent utav inte ihåg vart man först hittade den?!
Ja därför behövs det sådana som jag och mina kära arbetskamrater. Som kan komma och städa upp efter gårdagens shoppingtur och fylla på i hyllorna så att nästa dags besök blir minst lika trevligt som det förra.

helvete..

Igår vaknade jag med en elak nackspärra som gjorde mig handlingsförlamad hela dagen. Ipren, alvedonsalva, halsdukar och ännu mer Ipren, men ingenting hjälpte. Inte ens en "välförtjänt" naturgodis-påse kunde lindra värken.

Imorse då jag vaknade var mitt rum fortfarande ostädat, utanför fönstret var det svart som natten och jag hade ont i nacken. Men den goda nyheten var att jag kunde röra mer på huvudet. Så jag for till jobbet, kämpade mig igenom värk och illamående och kom hem. Väl hemma satte jag mig i soffan med en bok och somnade således sittandes.

Nu har jag gått en promenad och beslutat att jag inte orkar cykla till John ikväll. Jag ska krypa ned i soffan och knapra en Ipren. Sen måste jag renbädda min säng och sova i mitt äckligt ostädade rum. Kanske dammråttorna kan sätta igång min motivation till att städa. Högst otroligt men vi får väl se.