Siden och Grus

Kring klockan 23 natten mot fredagen ringer Bq och jag smyger mig viskandes mot toaletten för att inte väcka John (mission impossible). -  Vilken buss ska vi ta? Klockan tolv vill de andra men jag känner stress och får min vilja igenom. Jag, Bq och Tina ska ta bussen som lämnas busstorge kl. 12.40. Jag smyger tillbaka till sängen och finner förståss min pojkvän vaken och lite purken. Jag förstår honom. Förlåt.

Fredagen den 2:a november sitter jag på busstation med alla mina väskor packade och lägenhetsnyckeln i fickan. Klockan 12.30 ringer jag till Bq och undrar vart hon är. Svaret: "Hon sitter hemma och väntar på att Tina ska komma och hämta henne. Och Tina har inte börjat köra än." Japp, vi missade bussen trots att jag för en gångs skull var i tid!

Tjejerna kommer in till stan och nu satsar vi på byabussen som avgår 13.05 från busstation. Men innan dess måste ärenden uträttas. Strumpbyxor, linnen och annat ska inhandlas. Plötsligt är klockan 13 och vi springer till busstationen. Den här bussen hinner vi med men det är bara det att den går in i ALLA byar och tar 2 1/2 h.  Men vi är på väg till Umeå och Pop up för en underbar kväll med en massa bra artister så ingenting kan krossa vårt glada humör.

Sång, skratt och massa prat, iPods, mobiltelefoner och synål och tråd. Ja, vi hade fullt upp. Jag hade packat i två handväskor och en påse och lyckades med mitt dåliga minne förvirra mig stup i ett vart jag har lagt det ena och det andra. -  MIN MOBIL ÄR BORTA. Nej vänta, den är här. MIN IPOD ÄR BORTA. Nej vänta, här är den ju. MIN, nej den är här. puh...
Panik och glädje i blandade skurar. Busstoppen medförde öppna dörrar och Bqs fötter frös till is. Jag lyckade trockla fast knappen på min kjol med mina begränsade sömnadskunskaper. Och vi lyckade tyvärr göra sår i öronen på en tant med bara våra röster. Förlåt oss tant, men vi är bara rå peppade på livet!

Sen kom vi fram till Umeå. Det var kallt och jag beslöt mig för att gå och hämta ut min och Bqs biljetter medan hon följde Tina på Skopunkten. Till min stora skräck hade biljettcentrum stängt för dagen. Men bredvid biljettluckorna stod ett bord och en grupp Pop Up- människor. -  Hej, jag kom precis till Umeå. Men jag har inte hämtat ut mina biljetter, hur ska jag göra? Ja, eftersom jag har lite otur så hade jag valt ett dåligt sätt att betala våra biljetter på. Och eftersom jag inte betalat dem via internett så fanns inte våra biljetter att hämta ut hos Pop Up-personalen. En enorm och iskall stressklump växte i min mage. Vi hade alltså åkt 2 1/2 timme i en byabuss helt i onödan och skulle inte få se Moneybrother. Jag var helt bestört och personalen tyckte synd om oss. Men det kanske skulle gå att lösa om jag hämtade Bq direkt. Vi sprang, vi betalade, vi fick biljetter och vi tackade från djupet av våra hjärtan.

Min mage började kurra av hunger redan då vi lämnade Skellefteå. Nu hade hungern gått över till blodsockerfall och det tillsammans med stressen fick mig att må riktigt spyilla. Nu var det bara mat som gällde för att få upp mitt blodsocker innan jag gjorde något drastiskt som att stjäla godis från ett barn.

Turen hade nu vänt och log mot mig och Bq. Vi hann bara ut från Folkets hus då vår buss till Ålidhem kom. Vi sprang över vägen, betalade och slog oss ned på mjuka, varma säten. Äntligen kunde vi andas ut igen. På vägen till lägenheten kunde jag med darrande (av hunger och utmattning) fingrar peka ut mitt gamla dagis och lägenheten jag bodde i innan jag flyttade till Skellefteå.

Kyckling och nacho chips med söta drinkar blev vår middag och jag började snabbt må bättre igen. Efter djupa samtal och sminkning och påklädning så var vi på språng igen. Ner på stan och in på förfest med andra Skellefteåbrudar och inte Skellefteåbrudar. En trevlig uppvärmning med Moneybrother i högtalarna, en självklarhet! En massa kamerablixtrar ego, gruppbild, titta vad jag dricker och grimager.



Nu var det dags att se första artisten Säkert (även känd om Hello Saferide, när hon sjunger på engelska). Bq och JP tog en genväg genom buskar och gränder. Men genvägar blir ofta senvägar och jag och Tina gick lugnt gatan fram för att stanna och vänta vid en gränd på våra mindre eftertänksamma vänner. Sen kom vi in på Folkets hus och trängde oss in i publikhavet och börjar tokdigga. Själv hade jag tidigare bara lyssnat på Hello Saferide och blev positivt överraskad. Ett gott betyg till Säkert.

Jag och Tina flydde efter konserten till en milslång toakö. -  Kan folk inte bara gå in två och två så sparar vi några sekunder? Men i slutändan var det nog vi två som tog allra längst tid på oss att kissa. Därefter orienterade vi oss ned till scenen där Florens Valentin spelade och våra vänner stod. Jag hade aldrig hört dem tidigare och hann inte se så mycket pga toakön. Men det var helt ok.

Ett tag senare kändes det lite toakrisigt igen och jag sprang själv tillbaka till den nödiga milen. Där råkade jag rusa in i en disskution jag fortfarande inte vet vad den handlade om eller om jag ens var delaktig. Jag blev något förvirrade och sen ringde JP och sa att Sahara snart skulle börja. All nöd försvann och jag lämnade toakökillarna att prata vidare ifred.


Konserten som var rakt igenom ös och pumpade av adrenalin och glädje var ju självklart Skellefteåbrudarna Sahara Hotnights. Eller ok, Robersfors, men jag skryter lite här. Jag har alla deras skivor förrutom den senaste. Men i jul blir det en lång önskelista bestående av nästan bara av cd-skivor och Sahara Hotnights "What If Leaving Is A Loving Thing" kommer ligga högt upp. Men jag står fast vid att deras äldre och mer ösiga låtar är de allra bästa. När de spelade några av dessa röjde vi som allra mest. Vi sjöng(skrek) tills vi inte hade luft kvar i lungorna och dansa tills det att fötterna brann.


Jonas Game var också något nytt för mig. Vi hann bara se en stund eftersom vi för allt i världen inte kunde missa Moneybrother. Men jag hann få mina tår krossade av  honom när han kastade sig av scenen och ha en livlig disskution med en av toakökillarna om vem som var bäst; Jonas Game eller Moneybrother. Slutsats: Jonas Game var hans artist och Moneybrother min.  


Helt slut, smärta i fötterna och äckligt svettig. Ja, jag tror inte att någon av oss var på topp då vi trängde oss fram i publikhavet i väntan på att Anders Wendin skulle komma upp på scenen som Moneybrother. Men när bandet satte igång och den första tonen var tagen då kunde man bara inte stå still. Inte bara för att hela publiken tryckte på och
liten som jag är så är det svårt att stå emot. Nej, nu var man verkligen igång. Fötterna fick brista men det här var så bra! Mannen stod på scenen, han vi peppat för i flera dygn. Och trots att Ane Brun inte var där med sin vackra stämma, så höll mitt hjärta på att brista då han började sjunga min absoluta favorit.

Och när publiken klappad in bandet för ett rykande finalnummer, då kom äntligen min ringsignallåt. Anders ropade Hallå till publiken och alla fattade vinken och svarade i ett rungande -  Aaaa. "Reconsider me" och  "Just another summer" i en svängade mix. Detta gjorde min kväll.

Pop Up var slut och vi tog oss ut från Folkets hus och möttes av vinterns första snö. Tjocka lappvantar föll ned från himmelen och bäddade ned Umeå i ett vitt täckte. Trots att jag ogillar vinter och kyla blev jag barnsligt glad av detta. Det fyllde upp ännu mer värme i mitt hjärta. Livet var spännande, kul, bäst och mysigt på samma gång.

I väntan på nattbussen upptäckte vi Agnes, Agnes, Josse och Sara som satt och väntade på samma buss. Det visade sig senare att vi alla bodde på Ålidhem, Stipendiegränd, ingång 10b och i samma studentkorridor. Oturligt nog hade vi inte upptäckt varandra innan det var hemgång. Och jag och Bq var för trötta för efterfest. Litervis med vatten och förhoppningar om att lite nacho chips blivit över efter middagen, hägrade i våra hjärtan.

Väl framme vid vårt busstopp började snöbollskrigen. Snöbollar haglade runt om oss men jag och Bq gick lugnt. Snö är vi uppväxta med och vi vet att vi kommer att få ännu mer av det i vinter. Snöbollskrig kändes alldeles för överksattat. Men trots vår neutrala ställning blev vi attakerade av några studenter. De erbjöd oss att vara Östtyskland och själva skulle de vara USA. Jag vet inte vad, men någonting sade oss att våra utsikter inte såg så bra ut. Så vi flydde in i trapphuset.


04.00 var det god natt, sov gott, imorgon skiner solen opp.