Siden och Grus

Idag var det dags för de sista vaccinationssprutorna inför resan. Denna gång hade jag en annan sjukskörterska till hjälp. Hon pratade på om allt och var jätte glad och trevlig. Men då sprutorna kom fram tog hon tag med hårdhandskarna. Aj. Fort gick det och nu värker det i mina armar . Kan det verkligen vara så stor skillnad på hur man sticker in nålen. Kvinnan nöp tag i muskeln och sylade in sprutan. Sedan rekomenderade hon mig att sitta ned i 10 minuter och vila innan jag åkte hem. Efter den brutala behandlingen kanske det hade varit en bra idé.

Bowlingen spelades igår under psedonymer, tanten, luva, rumpnisse1 och rumpnisse2. Ingen nämnd ingen glömd med luvan förlorade. Hennes främsta bidrag till matchen var att dunsa klotet i banan för att se hur mycket golvet höll. Men alla kan inte vara bowlingstjärnor. Tanten bländade dock och vann singelligan. Dock drog luvan ned på poängen i lagspelet tjejerna mot killarna och därför väntar vi nu på ett hemskt straff. Å luvans vägnar ber jag tanten så mycket om ursäkt för detta.

Idag är det söndag och jag är jätte sugen på en galen förfest och att sen dra ut och dansa. Det är nog tur att det är söndag idag.

Sitter och lyssnar på "Alla som inte dansar". Vad var det den nu hade blivit anmäld för? Hets mot folkgrupp? Jag skulle inte kalla dem som inte dansar på krogen för en folkgrupp. Om jag ska vara helt ärlig så bryr jag mig inte om dem. Så länge jag och mina vänner får dansa och ha kul.

Så länge det inte ligger en sanning i texten behöver man väl inte känna sig träffad? Hela grejen känns lite som åtalet mot Fly Nordics reklamkampanj, "Fjollträsk från 399 kr". Kränkande? Nej, det är bara ett skämt. Alla vet väl att det ligger lika mycket sanning i att alla Stockholmare är fjollor som att varenda norrläning har renar på bakgården och måste åka skoter till skolan på vintern?! Snälla visa att ni har lite humor. "Alla Stockholmare har en norrlänning i frysen." Jag skrattade iallafall åt den reklamen. Och vad är egentligen mer kränkande att spela på krogen? En låt där 50 cent sjunger: "After you work up a sweat you can play with the stick. I'm trying to explain baby the best way I can, I melt in your mouth girl, not in you hands haha" Eller "Alla som inte dansar är våldtäktsmän"? En textrad som är ett tydligt skämt.

Dagens Norgeplanering blev inte mycket till planering. Däremot lade Evin ned stor energi på att hjälpa en trött Hanna att pimpa upp sin blogg. Ett resultat som till min frustration inte riktigt vill synas än. Sen hoppade vi runt och var lyckliga över att vi ska bo tillsammans i Stockholm, vår dröm går i uppfyllelse. Om vi nu får jobb i Norge och lyckas spara pengarna. Men det kan väl inte vara allt för omöjligt?

Jag fyller upp mitt liv med planer på framtiden eftersom jag inte klarar av att tänka på Kina. Det känns alldeles för otroligt att jag åker bort i en hel månad och till Kina av alla ställen. Det går liksom inte in i huvudet på mig!

Så har man inhandlat ett reseapotek. Smärtstillande, diaréstoppande, handsprit och plåster. Nu ligger nessären i tvätten för att rengöras innan jag ska börja packa.

Det var tungt att gå på Åhléns idag utan att shoppa. Halva reapriset på en tröja och en tunika som jag bara föll på näsan för. Men nej, här håller jag i pengarna. Ikväll blir det bowling och det klirrar inte bra i kassan det.  Men lite kul måste man nog unna sig trots allt.

Idag har jag faktiskt ätit upp en hel semla, så när som på grädden. Det är faktiskt stort av mig då jag aldrig riktigt tyckt om semlor och bakverk. Mitt problem är att jag är så koncistenskänslig och vispadgrädde får mig att må illa. Men idag köpte jag och mamma semlor med vaniljkräm och petade jag bara bort grädden blev den riktigt god. Så nu har man firat fettisdag en månad i förväg. Antar att de inte firar fettisdag i Kina så.

Jag läste nyss mina vän Saras blogg, saraloov.blogg.se. Och jag blev inspirerad.

Jag klagar över tidiga mornar då jag borde vara glad att jag faktiskt har ett arbete att gå till. Jag klagar iskalla dagar då jag egentligen borde vara glad över att växthuseffekten inte helt och hållet förstört den norrlänska vintern. Jag klagar då jag inte gillar maten då jag borde vara glad att jag ens har mat på bordet. Inte nog med det, jag kan välja och vraka! Jag klagar över att jag inte har råd med saker och ting då jag har sparat ihop pengar till en hel månads resa i Kina.

Det är ofta dessa i-landsproblem tar fokusen från det otroligt lyckliga och tursamma liv jag faktiskt lever. Med undagtag för ett litet helvete som drabbat just mig och som berättigar mig något till självömkan och beklagande. Men jag antar att  mer eller mindre smärta är ett pris vi alla får betala.

Min poäng är att vi borde klaga mindre. Jag funderar faktiskt på att skaffa ett sånt där litet lila klagoarmband som mamma har. Målet är att behålla det på samma handled 21 dagar i sträck. Men var gång man klagar måste man byta handled. Alltså målet är 21 helt klagofria dagar!

Jag tänker börja med att anta utmaningen. Enligt Saras blogg kommer den ursprungligen från en annan tjejs blogg, freerida.blogg.se. Så här kommer mina 10 saker som jag är tacksam över:

1. Min familj som jag älskar och som jag vet älskar mig.
2. Mina nära vänner som jag kan kan vända mig till när som helst med vad som helst. Där pågår inget rollspel, alla är välkomna som den hon eller han är.
3. Alla möjligheter och upplevelser som getts mig, som jag tagit och som fyllt mitt liv med spänning och erfarenheter.
4. Att jag har haft turen att växa upp i ett land med yttrande- och tryckfrihet och mänskliga rättigheter.
5. Min kropp och hjärna som fungerar som de ska och ger mig frihet i att röra mig och tänka mig dit jag vill.
6. Att jag är estetiskt lagd. Att jag genom dans, teater och skrivandet tillåter mig gå in i andra roller för en stund.
7. Att jag har en ekonomi som tillåter mig att leva väldigt gott men samtidigt tvingat mig att lära mig tänka efter.
8. Min trygga uppväxt i Umeå och Skellefteå.
9. Att jag fått en utbildning. Lärt mig läsa, skriva och prata även på andra språk.
10. Att jag har valmöjligheter inför framtiden. Resa och studera. Allt är möjligt.

Pappa och jag har en bra gemensam filmsmak. Sist vi hade filmkväll hyrde vi "Pans Labyrint". En väldigt fin och orginell film med otroligt vacker musik som jag förälskade mig i. Ikväll var valet av film enkelt, "This is England". Vi var båda överens om att vi ville se en film som berörde, berättade en viktig historia och var trovärdig. Men sådana filmupplevelser kan vara väldigt svåra att finna bland filmhyllorna. Men jag och pappa har näsa för bra filmer och kvällens filmval har etsat sig fast i minnet. En riktigt bra och berörande film som jag trodde på rakt igenom. En sorglig berättelse om ensamhet och rädsla. Det eviga sökandet efter gemenskap. Rädslan för det annorlunda, rädslan för att inte kunna identifiera sig med eller tillhöra, rädslan för dem som inte är VI. Och här hamnar en mobbad 12-årig pojke som sörjer sin pappa som dött ute i krig, i ett till en början oskylldigt skinheadsgäng. Men vänskaplig lek byts mot mer blodigt allvar och ställningstaganden.

Mamma var inte med och valde film då hon julgransplundrade med kollegorna. Vilket kanske underlättade vårt film-väljande. Enligt min kära pappa är min kära mamma en actionlättviktare. Min mammas svar på detta lyder:
"Det är ungefär som att handla mat när man är hungrig. Man tar det som är snabbt och enkelt."

Nåväl, det har varit en väldigt bra start på helgen. Först en riktigt bra film för att sen dimpa ned mitt i P3 Guldgalan och njuta av bra musik och hyllandet av artisterna. Och jag antar att jag missade något på Pop Up då jag inte såg årets live artist Timo Räisänen. Men det är väl fortfarande inte är för sent att ta igen sina misstag?

Jag är ledig hela helgen och det känns så underbart. Och imorgon blir det bowling vilket känns intressant med tanke på min "talang" för alla boll(klot)-sporter.

Idag var jag i rätt tid till jobbet och jag cyklade rätt väg. Det mesta gick faktiskt ganska bra. Tills det att fransmännen kom på besök. För det första var det svårt att kommunicera på knacklig fransk brytning och min något bättre men inte bästa engelska. Jag trodde de var tre. Jag tog betalat, tjollrade till en beställning, gjorde en retur och fortsatte sedan att ta betalt på engelska. Den sista fransmannen såg något förvånad ut och gick sedan och satte sig långt ifrån sina "landsmän". Senare visade det sig att han troligtvis var norsk eller svensk. Pinsamt.

Det var inte första gången. En gång tidigare kom en man in som mumlade sin beställning så tyst att jag antog av hans mörka ögon och ögonbryn, att han var turist. Det var han dock inte visade det sig då jag glatt på engelska började ta betalt. Väldigt Pinsamt.

Ikväll blir det film med pappa och en godispåse. Det är jag värd!

Jag behöver verkligen semester! Det är nästan lite obehagligt vad jag börjar bli förvirrad. För några veckor sedan när jag skulle fara till jobbet började jag cykla åt fel håll, och jag kom en bit innan jag upptänkte misstaget. Sen vet jag inte riktigt vad jag tänkte på då jag skrev av mitt schema och missade att föra ned hälften av alla mina tider i almenackan. Och igår trodde jag att det var fredag idag och tittade därför på fel dag i kalendern. Förvirrad som jag var ringde jag till Vickan klockan 23.45 och frågade om jag hade fel schema, för visst var det jag som skulle öppna följande morgon? Men mitt schema stämde, det var bara jag som var ute fel dag. Och så kom denna morgon då jag visste att jag hade mycket att göra då jag kom på jobbet så jag planerade min tid allt för väl och var på jobbet 40 minuter innan jag skulle börja. Tanken var att jag skulle börja cykla 08.45 men i verkligheten cyklade jag hemifrån 08.15. En hel halvtimmes missad sömn på grund av ett överfyllt huvud!

Dessutom har jag inte kunnat sova på tre dagar. Eller egentligen fler men nu när jag börjat tidigt har jag inte fått min morgonvila heller. Jag har börjat om att spänna mig. Biter ihop tänder och kniper ihop ögonen omedvetet. Då jag försöker slappna av öppnar jag bara ögonen. Och när jag väl somnar snurrar jag runt och vaknar med underlakanet som en boll utanför sängen. Jag finner igen ro. Resfeber? Högst troligt.

Så har man varit tillbaka på sin gamla högstadieskola och fungerat som danslärare. Och jag överlevde! Eleverna åt inte upp mig till lunch och jag klarade nostalgitrippen utan att fälla en enda tår. Det mesta var sig likt trots ombyggnationen. Jag hann träffa en av mina favoritlärare, Christina. Och så fick jag se att en tavla jag vart med och målat fortfranade hängde kvar. 4 år sen sist och jag längtade inte tillbaka.

Nu ska jag ta en kort powernap och samla krafterna inför Jossans och mitt stadsbesök. Vi ska växla pengar, gå in på telia och kolla ett abonemang och fixa annat smått och gott på resebyrån inför resan.

Mitt huvud värker efter morgonens surfande. Jag har hittat tre folkhögskolor som känns intressanta; Skurups Folhögskola, Biskops-Arnö och Jakobsbergs Folkhögskola. Men om  jag bestämmer mig för att plugga på folkhögskola till hösten så vill jag kunna finansiera det hela själv utan lån och bidrag. Därför behöver jag pengar!

Tankarna har fört mig tillbaka till Norge igen. Men frågan är hur bra jag kommer att tjäna och vilka möjligheter jag kommer att ha att spara pengarna om jag åker till Oslo? Att rensa fisk låter mest lovande ekonomiskt av det man har hört. Dock så verkar det vara omöjligt för mig att hitta en adress eller någon som helst information om ett ynka litet fiskeföretag i Norge. Allt som kommer upp på mina sökningar är andra svenskars förfrågningar efter adresser och länkar.

Det kanske blir Oslo trots allt. Eller blir det kanske ingenting av det alls?

Kreativitet är ingenting som kommer på beställning. Om något är det vad jag har lärt mig under livets gång. Skrivkramp, koreografikramp och brist på dansglädje har drabbat mig då och då och sällan lägligt.

På tisdag ska jag vara på Sörböleskolan och dansa och koreografera med elever inför ett projekt. De ska dansa i fem minuter utomhus och temat är ljus och mörker. Jag vet inte hur många elever det blir och inte heller om någon av dem har dansat förut. Så att jobba fram material att ta med sig på tisdag är en riktig kluring. Fem minuter är en evighet att fylla ut. Men jag har fått några idér och äntligen bestämt mig för en låt. Coldplay - Clocks. Nu måste jag nog ta en paus, sova på saken och göra grovarbetet imorgon innan jag åker på jobbet.

Äntligen har det kommit en massa snö här hemma! Men för sent för att ge oss en idylliskt vit jul. För stunden är jag dock irritera på att jag måste börja cykla tidigare än vanligt när jag ska upp på jobbet ikväll. Plogningen vågar jag ju inte förlita mig på.

Jag ställde inte väckarklockan inatt utan tillät mig att sova tills det att jag vaknade av mig själv. Jag tog en långdragen frukost medan jag läste "Luftslottet som sprängdes" och sedan ringde Hanna N. Vi gick en lång promenad och pratade ut om allt mellan himmel och jord. Senare fyllde jag min hjärna med ännu lite mer strålning från mobilpratande med Malin. Nu har jag käkat pizza framför tv:n och sett fotboll med min bror och försöker uppfylla Malins önskan om ett intressant blogginlägg. Ja, här kommer iallafall ett ordbajsande om mitt senaste irritationmoment:

Fråga: Är det bara jag som är URLESS på Gran Canaria reportagen på Norra Västerbottens resesida? Det är nästan skrattretande att se hur många reportage om ön tidningen har lyckas publicerat på sista tiden. Mina misstankar riktas mot att resebolagen i stan har ett finger med i spelet då nästan alla resemål som annonseras i Norran går till just Gran Canaria. Varför skrivs det aldrig om lite med exotiska ställen, lite mer ovanliga resmål? Är det för mycket begärt att få lite variation och kvalitet?

Jag har strålning fulla huvudet men det är det värt. Lite måste man ju offra för vänskapen och ett gott skratt. Tack Malin för sällskapet hem från jobbet igår och dagens och alla andra dagars alla telefonsamtal från Luleå. Det var bara synd att jag inte upptäckte min samtalsinspelningsknapp förrän det var försent då många underbara kommentarer kläcktes igår natt .

Ibland kan man ju undra hur det ligger till med mitt minne. Igår skämde jag ut mig för vanlighetens skull. Det kom en bil i Driven med en kille jag kände igen men inte kunde sätta fingret på. Han frågade om det var jag som var med till Finland. "Finland? Vad skulle jag ha gjort där?" svarade jag nästan lite bitchigt. Han tyckte iallafall att jag var lik någon han vart där med. Fyra timmar senare på vägen hem tänds glödlampan i mitt huvud. Ja, vi har faktiskt varit tillsammans i Finland med Evin och Peter. Ursäkta mitt tröga minne, för mycket mobilstrålning....

Att stiga upp imorse kändes som att bestiga berg. Träningsvärk, förkylning och inte allt för många timmars nattsömn är inte en vidare bra kombination. Men upp tog jag mig bara för att inse att vi inte hade någonting jag var sugen på till frukost. Torra mackor med o'boy till frukost och två bananer till "lunch". Det finns visst ingenting jag vill äta nu för tiden. Typ nudlar, det går alltid ned. Jag får nog fara och inhandla ett eget förråd imorgon.

Ja, då var mina lediga dagar slut och jag ska tillbaka till jobbet. Fast det känns rätt skönt att komma tillbaka till vardagen lite. Skingra tankarna och tjäna lite peningar till resan. 

Och snart är det dags för ett core-pass på aerobicstudion. Det känns lite konstigt att fara på ett pass utan någon man känner. Jag har ju alltid tränat på skolan, dansväxthuset eller dans och balett föreningen och där alla känner alla. Så det här känns spännande. Men mest spännande ska bli att se hur mycket jag orkar. Risken är att jag tar i för mycket för att jag tror att jag är lika vältränad som förr (vilket jag långt ifrån är..). Men min satsning är att bli tight igen. Två långlånga broarna har det blivit i veckan. Kläcka några tankar och bränna bort lite överskottsdaller, det är precis vad jag behöver just nu!

Jag älskar Saras kommentar. "bara små gupp att ta sig över" Och det är ju faktiskt sant. Om man nu inte ska se på livet som en dans på rosor så kan man se det som en lantväg med gupp och gropar lite varstans. Man bara måste sladda runt lite för att känna att man lever!

Igår ringde Mimmi Sunshine från Norge. Vi pratade i hela 26 minuter och orden tog aldrig slut. Det var första gången vi hörde varandras röster sen hon åkte. Det var precis som förr, precis som de vanliga dagliga samtal om livets alla stora och små problem. Det är sådana tillfällen man saknar skolan och de gamla goda tiderna här hemma.

Denna dag förde tyvärr med sig tråkiga besked som gjorde mig något hopplös och uppgiven. Men då har man världens bästa lillebror som bjöd på film och tacco-rester framför tv:n. Nu har de salta tårarna torkat och glaset är halvt fullt igen.

Livet är faktiskt en dans på rosor. Och ibland trampar man på taggarna. Tyärr har livet styrt mig på allt för många taggar de senaste valserna.

Malin började skratta mitt upp i alltihop då jag ringde henne igår. Hon hade frågat vad jag gjorde för tillfället och jag berättade att jag städade. Det tog säkert fem minuter innan hon lyckades samla sig. Jag som hatar att städa, jag som aldrig gör det förrän det är rena rama dammkatastrofen.
"Något gott kommer kanske ur det här iallafall," påpekade Malin.
Idag har städmanin fortsatt och jag har faktiskt dammsugit största delen av huset och nu planerar jag att ta mig an diskmaskinen. Fortfarande klädd i pyjamas dock!

Så hur ser framtiden ut? Kanske ger jag upp och flyttar norrut iallafall, till Luleå och min kära vän Malin. Kanske så blir det Norge trots allt för min del. Eller så söker jag till en folkhögskola. Här tänker jag då iallafall inte stanna längre än jag behöver. För nu finns det ingen anledning kvar.

Dagens låt:

Fix You - Cold Play