Siden och Grus

Igår kväll disskuterade jag och Johanna på jobbet om överfallslarm. Vi var båda överrens om att det skulle kännas skönt att ha ett då vi jobbar ensam sena kvällar och igår jobbade jag stängningpasset.

En halvtimme innan stängning kom en en stor, rakad vit man in som pratade engelska och bröt. Han var mycket trevlig och jag frågade vartifrån han kom och han svarade Finland. De var ingenting konstigt med det utan jag gjorde iordning hans mat och han gick lugnt och satte sig i restaurangen. Sen började jag kolla på klockan. Det var strax före stängning och jag började tänka på att gå och berätta för honom att klockan 22 måste jag låsa. Plötsligt började jag tänka på den där sjuka Juha Valjakkala, Åselemördaren. Jag kom ihåg att han blivit benådad men inte när han skulle släppas. Och visst var det till norra Sverige han hade flytt då han rymt från fängelset? Jag kunde inte minnas hur han såg ut eller om han kunde prata svenska men det gick kalla kårar längst min ryggrad. Plötsligt kände jag mig mycket ensam och utelämnad. Jag planerade till och med att slå 112 på mobilen i fickan innan jag gick ut till mannen och påminde om tiden.

En stund senare gick mannen självmant. Han var säkert världens trevligaste kille med fru och barn men jag blev riktigt rädd för honom. Det kändes som om att han hade kunnat göra vad som helst mot mig om han bara hade velat. Jag tror faktiskt att jag ska skaffa mig ett sånt där förblindande spray som är lagligt i Sverige. Det färgar ansiktet rött på förövaren från meters avstånd och går inte bort på en vecka.

Nu har jag kollat upp saker och ting. Juha Valjakkala kommer inte att släppas ut förrän i juli i år och han såg inte alls ut som mannen jag serverade igår.