Siden och Grus

Pappa och jag har en bra gemensam filmsmak. Sist vi hade filmkväll hyrde vi "Pans Labyrint". En väldigt fin och orginell film med otroligt vacker musik som jag förälskade mig i. Ikväll var valet av film enkelt, "This is England". Vi var båda överens om att vi ville se en film som berörde, berättade en viktig historia och var trovärdig. Men sådana filmupplevelser kan vara väldigt svåra att finna bland filmhyllorna. Men jag och pappa har näsa för bra filmer och kvällens filmval har etsat sig fast i minnet. En riktigt bra och berörande film som jag trodde på rakt igenom. En sorglig berättelse om ensamhet och rädsla. Det eviga sökandet efter gemenskap. Rädslan för det annorlunda, rädslan för att inte kunna identifiera sig med eller tillhöra, rädslan för dem som inte är VI. Och här hamnar en mobbad 12-årig pojke som sörjer sin pappa som dött ute i krig, i ett till en början oskylldigt skinheadsgäng. Men vänskaplig lek byts mot mer blodigt allvar och ställningstaganden.

Mamma var inte med och valde film då hon julgransplundrade med kollegorna. Vilket kanske underlättade vårt film-väljande. Enligt min kära pappa är min kära mamma en actionlättviktare. Min mammas svar på detta lyder:
"Det är ungefär som att handla mat när man är hungrig. Man tar det som är snabbt och enkelt."

Nåväl, det har varit en väldigt bra start på helgen. Först en riktigt bra film för att sen dimpa ned mitt i P3 Guldgalan och njuta av bra musik och hyllandet av artisterna. Och jag antar att jag missade något på Pop Up då jag inte såg årets live artist Timo Räisänen. Men det är väl fortfarande inte är för sent att ta igen sina misstag?